Hej!
Som jag lovade i ett tidigare inlägg, här kommer del 1!
- Vanessas perspektiv -
Runt omkring i klassrummet hör jag andra elevers suckar. Vi ska alltså skriva en text om oss själv och vår fritid så att vi ska lära känna alla i den nya klassen. Det låter som någonting man gjorde i sexårs när man tog med något "världefullt minne" och visade för sina kompisar. Min blick förflyttas i alla fall till det tomma dokumentet på datorn och jag börjar skriva.
"Mitt namn är Vanessa och jag 16 år. På fritiden gillar jag att lyssna på musik, spela gitarr och att vara med kompisar. I hela mitt liv har jag bott i ett stort hus långt ute på landet i Småland men min pappa fick ett nytt och bättre jobb så därför flyttade jag, min pappa och hans nya tjej hit, till Stockholm." Mer hinner jag inte skriva förrän Lars påkallar allas uppmärksamhet.
"Okej, hallå! Daniel sluta kast papperslappar! Daniel och Kevin! Shhh, kom igen tyst nu! Daniel och Kevin ni stannar kvar efter lektionen och plockar upp allt!" Hans grova och mörka röst överröstar knappt sorlet av röster från andra elever. Att vi alltid ska ha den här diskussionen.
"Men han börjad-" Kevins tappra försök att slippa städa är lönlöst, den ursäkten fungerar inte på Lars. Han är stenhård men jag gillar det, respektarar man honom respekterar han dig. Svårare än så är det inte.
"Inga ursäkter, ni stannar båda två! Förresten kommer jag inte släppa ut någon ur klassrummet förrän det är helt tyst! Sara och Tilja sluta prata nu!" Han fortsätter försöka få tyst på den folkklunga som ska föreställa min klass.
"Amen käften då!" Amandas ljusa stämma överröstar alla men Lars får nästan spel, han avskyr när folk säger så.
"Amanda! Så säger man inte!" ryter Lars till och vänder sig om åt hennes håll.
"Förlåt då om det ska vara så himla viktigt" svarar Amanda nonchalant.
"Kan alla bara vara tysta, så, shh! Bra! Uppsatsen om er och er fritid ska vara inlämnad senast den 25 januari klockan 11 prick, inte en minut försent. Nu får ni ha en fortsatt bra helg!" Lars hinner knappt säga klart meningen innan alla börjar röra sig mot dörren och utgången. Själv väntar jag lite, packar noggrant ihop alla mina papper innan jag stoppar ner dem i mappen och stänger ner datorn. Med en suck lägger jag ner allt i väskan och börjar gå mot dörren.
"Vanessa, skulle du kunna stanna här ett tag?" Lars vänliga röst får mig att stelna till och bli lite nervös, vad ville han?
"Ehh, visst... Skulle inte Kevin och Daniel stanna?" orden hoppar ur min mun alldeles för snabbt och jag vänder mig om. Av en gammal vana börjar jag snurra en hårslinga runt mitt finger, det gör jag alltid när jag är nervös.
"Jo, men de skulle hämta städredskap hos städaren först" säger han och ler vänligt mot mig. Han puttar upp glasögonen som åkt ner på nästippen och börjar skriva någonting på ett papper.
"Vad handlar det om då?" då jag har lugnat ner mig lite hoppar orden inte ur min mun lika snabbt den här gången.
"Jo, vi ska ha öppet hus idag, skulle du möjligtvis kunna komma? Veronica kunde inte vara med." han tittar upp från pappret han tidigare skrivit någonting på och möter min blick.
"Visst, när ska jag komma?" nu kommer orden lugnt och sansatt ut ur min mun. Öppet hus? Det är ju inte så farligt.
"Perfekt! Kom hit tio i sex så kan du hjälpa mig att fixa lite fint!" säger han och bryter ögonkontakten för att fortsätta skriva på pappret.
"Okej, hejdå" min röst är äntligen stadig igen.
Snabbt vänder jag mig om och går med snabba steg mot mitt skåp. Vant går jag förbi matsalen, hemkunskapen, några klassrum och städskrubben innan jag kommer fram till mitt slitna skåp och slår in den fyrsiffriga koden. Med ett klick öppnas skåpet och jag tar ut det nödvändigaste, min jacka, mössa, hörlurar, en bok vi ska läsa på historian och franskaboken. Jag slänger ner böckerna och min mössa i väskan innan jag sätter på mig jackan, pluggar in mina hörlurar i öronen, sätter på musik och börjar gå ut ur skolan, mot tunnelbanan.
- Berättarens perspektiv -
Snöslasket ligger som ett täcke över Stockholms gator och Vanessa går liksom många andra mot tunnelbanorna.
Ogge går samtidigt med snabba steg mot tunnelbanorna. Sen, som vanligt. Han hade glömt sina böcker i skåpet och det kom han på när han var redan halvvägs mot centralen.
Båda går in genom dörrarna, spärrarna och åker ner för rulltrapporna.
I en millisekund möts deras blickar, sedan bryts ögonkontakten. Hur de än försöker kan de inte hitta tillbaka till varandra blickar. Bådas kroppar fylls av en underlig känsla, som om man skulle dö bara av att få se personen igen. Det känns som om man klickar med personen utan att ens veta vad den andre heter.
De vill inte erkänna det själva, men de vet båda vad det är för känsla.
Känslan av att vara kär.
-
Så, det var del 1! Vad tycker ni än sålänge? Jag hoppas att ni gillar det och vill fortsätta läsa i framtiden.
xx Tilda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar